EmmaWernram

Det låter hemskt. Det är hemskt. Verkligen jättehemskt. Jag grät från det att jag satte mig o väntade på bussen hem när jag kom tbx från malmö till det att jag skulle äta.. Vilket kanske var sådär en och en halv timme.  Ni som läser (som inte bevakar min bdb) kanske undrar vad som har hänt. Well, en av dom stora ljuspunkterna i mitt liv försvann från oss igår. Men det var ett måste. Vi kunde inte ha det såhär längre och i slutändan var det bäst för alla. Jag vet att hon har det bra någonstans i "hundhimmeln" och springer runt och leker. Jag kan till och med se det framför mig. Jag kommer aldrig glömma henne, det är en sak som är säker. Även om hon var den mest underbara hunden så var det tyvärr något fel i hennes huvud, hennes psyke. Men det har varit 30 helt underbara månader med henne. Även om jag vet att jag aldrig mer kommer få höra hennes njutningsljud när man kliade hennes öron så vet jag att hon har det mycket bättre i en annan värld nu.. Hon kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta, ingen annan hund kommer va som hon. En stor knähund på 34 kg, man satt där i soffan och vips så hade man en "liten" hund i knäet. Hon trodde nog verkligen att hon var en knähund, men det spelade inte mig någon roll, det var bara så mysigt när hon satt där. Lutade sig mot en, la huvudet på axeln och somnade. Sådär hade jag kunnat sitta för all framtid. Jag gick och väntade på det där smset från mamma hela dagen. Det där det stod att hon skulle åka in med henne till djursjukhuset senare på dagen. Men när det väl kom så var det så overkligt. Jag trodde att jag drömde. Sen kom det där smset där det stod att hennes tid på jorden va slut. Jag ville fortfarande inte tro att det va sant. Så jag byggde en mur runt mina känslor, för då kanske jag vaknade ur drömmen. Men som sagt, när jag väntade på bussen hem så blev känslorna för många och det kändes som när man rev Berlinmuren, allting rasade och tårarna bara föll.

Du finns där i min närhet
låter mig få bara vara
Du ställer inga onödiga frågor
Du låter mig få finnas till

Vi behöver inte alltid prata
din förståelse finns ändå där för mig
Låter mig få bara vara
och ger mig en kram när jag vill
Precis sådär kan man beskriva relationen mellan mig och Inca.

Om ni fortfarande inte har förstått så fick vi avliva henne. Varför vill jag inte gå in på, då kommer detta inlägget aldrig ta slut. Jag, mamma och barnen ska göra en fin gravplats till henne i trädgården idag. Och jag känner på mig att tårarna kommer falla igen. 

Jag älskar dig min vän. Jag trodde aldrig att det skulle sluta såhär..
"I'll love you til the end"